Framtidsplaner

Salka har utmanat mig på utopi. Det vill säga på att beskriva ett framtida klasslöst samhälle. Jag kan ju erkänna att det inte är något jag vanligtvis grubblar på så mycket, inte minst för att små detaljer som världsrevolutionen måste klaras av innan det kan bli aktuellt.

Det klasslösa samhället är alltså det samhälle som med ett finare ord kallas det kommunistiska. Att beskriva det är att beskriva en utopi, eftersom det aldrig existerat tidigare. Det är nämligen ett postkapitalistiskt samhälle, som inte är tänkbart utan kapitalismen. De försök som under 1900-talet gjorts i underutvecklade bondestater att fuska sig förbi några led har möjligen startat med en vision om det klasslösa samhället, men har som bekant inte resulterat i kommunism, utan i korrumperad och ineffektiv statskapitalism. Samma produktionsförhållanden som i Europas tidiga industriera har gått igen även här, med dåliga arbetsförhållanden, arbetarfientlig lagstiftning och stenhård repression.

Ett annat problem socialistiska experiment i en kapitalistisk värld haft att brottas med är de ständiga attackerna från omvärlden, vilket utan undantag förvandlat dem till paranoida övervakningssamhällen beväpnade till tänderna. Så ser inte det kommunistiska samhället ut. Utan verkliga fiender kan energin läggas på annat än att bygga kärnvapen och att hetsa medborgarna att spionera på varandra.

Det är naturligtvis lätt att flumma ut i en naiv beskrivning av en problemfri idyll som kännetecknas av enhörningar, regnbågar och små vattenfall. Det är väl också delvis därför många ser detaljerade ritningar över framtidens samhälle som ointressanta.

Vad som däremot går att sluta sig till med hyfsat god säkerhet är vad som inte kommer att finnas i ett samhälle där allt gått vägen efter det sista världskriget.

Det kommer exempelvis inte att råda brist på det som behövs för att uppfylla människors grundläggande behov. Alla kommer att ha bra bostäder, tillräckligt att äta och alla övriga moderna bekvämligheter, eftersom produktionen inriktas på att åstadkomma just detta.

Den negativa påverkan på miljön kommer att minska drastiskt när vinstmaximering inte längre är en variabel i några kalkyler. Mat produceras lokalt, liksom konsumtionsvaror. Ingen oljeindustri lägger hinder i vägen för utvecklande av hållbar energi, så den olja som finns kvar kan helt användas till plast.

Maten blir godare och nyttigare när nya lagar sätter stopp för skadlig stordrift. Detta får även effekt på utvecklingen av nya influensavirus, när tiotusentals höns och grisar inte längre hålls tillsammans i trånga burar och kättar.

Människor fortsätter förvisso att vara rädda för att dö, så religionerna dör inte ut i första taget. Däremot finns det inte längre någon social grupp som har intresse av ideologiska rättfärdiganden av ojämlikhet, vilket innebär att hinduismen, buddhismen och de stora ökenreligionerna helt tappar sina anhängare.

Droger kommer människor att använda även i ett framtida kommunistiskt samhälle, men inte längre för att släppa ut sin frustration efter ännu en arbetsvecka eller för att kompensera för dåligt självförtroende och maktlöshet. Istället kommer droger att brukas konstruktivt, för att utforska det egna medvetandet.

Överbefolkningen blir ett minne blott. Å ena sidan minskar i och för sig barnadödligheten drastiskt när ingen längre hindrar människor att få den vård och de mediciner de behöver. Å andra sidan har lycka och välstånd kombinerat med hög mekanisering av produktionen aldrig varit en lika god stimulans för högt barnafödande som svält, krig och misär. Snarare tvärtom.

Hälsan förbättras markant överlag. Förslitningsskadorna försvinner med utsugningen, övervikt och därmed relaterade så kallade ”välfärdssjukdomar” minskar drastiskt när ingen längre producerar skräpmat. Psykisk ohälsa minskar drastiskt när ingen längre tvingas uppleva maktlöshet och utsugning.

Våldsbrotten minskar när frustration och missbruk minskar. Tillgreppsbrotten sjunker drastiskt när alla har vad de behöver.

Kvinnors påtvingade underordning försvinner med nya attityder. Ingen lönediskriminering existerar i ett samhälle utan löneskillnader. Könsstrukturer kan vara seglivade, men våldet mot kvinnor kommer att minska när de flesta män är stolta och nöjda med sitt liv och alkohol inte längre är en självklar del i tillvaron.

Krig existerar inte, eftersom drivkrafterna bakom dem upphört. Det finns inget som garanterar att tillvaron är helt konfliktfri, men med ekonomisk jämlikhet minskar i alla fall motivationen att attackera grannarna.

Kalla det utopi, men ser man det sammanställt så här, framstår det som en total gåta varför inte de allra flesta strävar efter detta klasslösa samhälle.

Från Konfliktportalen.se: salkavalka skriver UTOPISK UTFLYKT, nettle skriver Sön 8/11 kl 19 – Infokväll om cop15, klimat och kapitalism

Andra om Kommunism, utopi, världsrevolution

Ett brev betyder så mycket…

Det kom ett brev till de rika borgarna i Stocksund utanför Stockholm. Deras mångmiljonvillor skulle tvångsinlösas av landstinget och ombildas till hyresfastigheter för särskilt barnrika familjer. Tyvärr var det bara en bluff, men oj vad Stocksundsborna blev oroliga…

Från Konfliktportalen.se: vsfstockholm skriver VSF förnyar sig., admin skriver Stöd de tio Fittjaborna!

Andra om Stocksund, segregation, tvångsinlösen, bluff

Guillous magplask

Jag ska förklara. Nyttig idiot är från början en rysk spionterm. Den syftar på en person som springer ärenden, exempelvis åt främmande makt eller egna myndigheter, utan att förstå att han springer ärenden.

– Carl Hamilton om en reporter på Expressen. Ur Jan Guillous roman ”Fiendens fiende”.

Att Jan Guillou avslöjats som KGB-agent är naturligtvis inte en skandal för att han orsakat Sverige någon stor skada. Skandalen ligger mer på det personliga planet för bestsellerförfattaren som i sina Hamiltonböcker hamrat in budskapet att Sovjetunionen var fienden, även för en före detta kommunist som Carl GG Hamilton. Att det nu är Expressen, omsorgsfullt förlöjligad i samma böcker, som nu kommer med avslöjandet gör inte saken mindre pinsam.

Att nappa på en invit från KGB:s representant och ta en lunch är inget brott. För en journalist vore det väl snarare tjänstefel att tacka nej, så länge det förankras hos en redaktion och så länge det inte handlar om att utföra några uppdrag.

Jan Guillou upprätthöll kontakterna i fem år, gjorde uppdrag åt KGB och fick pengar för det. Däremot skrev han aldrig en rad om kontakterna med Sovjetunionens säkerhetstjänst i någon tidning. Det spelar ingen roll vad han hade för syfte med det för egen del, eller hur smart han kan ha känt sig sig när han träffade KGB-mannen Jevgenij Gergel. Man spelar inte en organisation som KGB för egna syften utan en egen organisation i ryggen. För att tro att det är möjligt måste man vara, tja, Jan Guillou.

Artiklarna i Expressen väcker naturligtvis nya frågor. Det är en sak att KGB odlar en kontakt med en kommunistisk journalist i Stockholm, låt vara lite ”fel sorts” kommunist, utan att något direkt kommer ut av det. Säpo har ju känt till det hela men varken gripit eller åtalat Guillou. En annan sak är vilka kopplingar till PFLP som kan ha funnits, Guillou måste ju ha varit intressant för KGB även ur den synvinkeln.

En tredje, och om den hade någon substans den verkligt sensationella, är om KGB kan ha haft något finger med i IB-avslöjandet. Guillou hävdar själv att han avbröt kontakterna med KGB på grund av arbetet med IB-artiklarna. Ville KGB å andra sidan exponera IB i Sverige hade de inte kunnat göra det bättre än via en svensk journalist. Och en (?) sådan hade de alltså på avlöningslistan.

Storyn om Jan Guillou som KBG-agent är ett perfekt kvällstidningsknäck. En kändis, en spionorganisation, hemliga akter från säpo och allt utspelar sig bekvämt ungefär 40 år bakåt i tiden. Samma dag, i samma Expressen kan vi läsa om en annan spionorganisation och en färskare och betydligt större skandal. Europarådets kommissarie för mänskliga rättigheter, Thomas Hammarberg, kräver att regeringen utreder Sveriges inblandning i CIA:s transporter av kidnappade människor. Plan med kidnappade civila på väg mot tortyr i olika hemliga fängelser har som bekant mellanlandat i Sverige med regeringens goda minne. Även i det fallet borde kända och upphöjda samhällsmedborgare ställas till svars för sin inblandning och sitt stöd till utländska spionorganisationer.

Expressens artiklar om Guillou och KGB: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12

Andra om Jan Guillou, KGB, Hamilton, Spion, Expressen, IB, PFLP, CIA

Nick Griffin talar klarspråk

Nu och då: Griffin partiledaren och Griffin den unge aktivisten.

Om SD:s Jimmie Åkesson ser ut som en mesig skolpojke liknar British National Partys ledare Nick Griffin mer en klassisk mobbare som spöar upp mesiga skolpojkar. Hans allmänna politiska framtoning är betydligt brutalare, mer Le Pen än svensk mellanmjölksfascism. BNP är också mer kontroversiella än SD. Man tillåter enbart vita som medlemmar, och är bannlysta inom bland annat poliskåren.

Framgångarna i EU-valet i somras har gjort att BBC anser att de inte kan neka Nick Griffin direktsänd mediaexponering, och gårdagens TV-intervju i Question Time har naturligtvis skapat stor uppståndelse i Storbritannien. Till skillnad från Jimmie Åkessons debattartikel har framträdandet naturligtvis varit känt i förväg, vilket bidragit till att trissa upp stämningarna.

Annars är mycket likt. Griffin sitter i TV och säger saker som lätt kan smulas sönder i en analys, men poängen är inte om argumenten håller, utan att han är där. Hans anhängare vill höra honom hävda att han är en politisk dissident som Vaclav Havel eller Morgan Tsvangirai, att han ”inte får” säga vad han anser om förintelsen, och att alla BNP-medlemmar som dömts för brott är offer för ett korrupt rättsväsende.

Det mest intressanta han säger, till The Times efteråt, handlar om själva TV-intervjun. Det förtjänar att citeras ordagrant:

“I thank the political class and their allies for being so stupid. The huge furore that the political class has created around it clearly gives us a whole new level of public recognition.”

Tydligare kan det inte sägas. Det handlar inte om att låta fascister ”komma till tals”, utan om hela den cirkus som detta ofelbart för med sig. Egentligen är det bara en uppdatering av taktiken med provokativa marscher genom invandrartäta arbetarområden som den unge Griffin deltog i som medlem i National Front. Men en marsch är svårhanterlig som propagandaverktyg, eftersom ett fascistparti alltid riskerar att hatet de piskar upp leder till att de själva jagas bort från gatorna. Det fick British Union of Fascists erfara på 30-talet, liksom National Front på 70-talet och Sverigedemokraterna och BNP på 90-talet.

Säkrare då att använda sig av massmedia. Om man kan hitta någon som är dum eller skrupelfri nog att nappa på betet vill säga.

Läs även: Aftonbladet – plattform för fascister

Andra om British National Party, BNP, Nick Griffin, Question Time, Sverigedemokraterna, SD, Jimmie Åkesson

Tjänstehjonen i Landskrona

Socialbidragstagare i Landskrona utnyttjas som gratis arbetskraft av företag i kommunen. Systemet har funnits i 20 år, och nu avslöjar Sveriges Radio att de även tvingats utföra privata tjänster åt chefer i kommunen – som trädgårdsarbete, städning och flytt.

Att människor tvingas arbeta utan lön är illa nog. Att systemet godkänts av Kommunal är ingen ursäkt, det visar bara vilka ryggradslösa kräk som har makten i det förbundet. Men chefernas rent privata hantering av bidragstagarna öppnar nya perspektiv.

Regeringen har ansett det viktigt att sponsra så kallade hushållsnära tjänster med skattemedel – alltså egentligen samma sak som kommundirektörerna i Landskrona sysslat med. Varför inte slå ihop de båda systemen och helt enkelt tvinga alla som behöver socialhjälp att gå i tjänst hos en borgarfamilj? Naturligtvis ska inte borgarfamiljerna behöva betala ett öre av sin jobbskattereducerade inkomst, det sköter kommunerna. Och de stackars behövande får ju arbeta, något även facket verkar se som ett självändamål.

Fram för arbetslinjen!

Från Konfliktportalen.se: Kaj Raving skriver Mord på fackföreningsledare i juntastyrda Honduras

Andra om Socialbidrag, hushållsnära tjänster, korruption, Kommunal

Nu visar de sitt rätta ansikte

Aftonbladets syfte med att låta Jimmie Åkesson underteckna en grov hetsartikel i tidningen var, vid sidan av upplaga och sidvisningar, enligt uppgift att få Sverigedemokraterna att ”visa sitt rätta ansikte”. Eftersom vi känt till hur det ansiktet ser ut sedan BSS bildades i början av 80-talet känns det ganska överflödigt.

Jimmie Åkessons syfte var naturligtvis att skapa maximal spinn kring sitt eget part och positionera sig som det seriösa rasistiska alternativet.

I dag visar det sig att artikeln fått ett annat gäng att visa sitt rätta ansikte – oppositionspartierna. Det räcker tydligen med att ledaren för ett litet rasistparti som kanske, kanske inte kan hetsa sig till en plats i riksdagen talar ur skägget om synen på människor från muslimska länder för att oppositionen ska tappa det totalt. Om det är vad som krävs för att blockera SD kan både Mona Sahlin, Peter Eriksson och Lars Ohly tänka sig samarbete med allianspartier efter nästa val.

Det är inte bara politiskt vansinne att låta ett apart litet parti med en sjuk politik och rötterna i nazirörelsen styra hur Sverige ska regeras, det är dessutom kontraproduktivt eftersom historien visar att exakt den typen av arrangemang gynnar högerextremister. Österrike, för att ta ett exempel, styrdes traditionellt av en ”stor koalition” mellan konservativa och socialdemokrater, vilket det högerextrema FPÖ skickligt utnyttjade på 90-talet. Det framstod som det enda alternativet, fast de naturligtvis inte ens var något alternativ, bara lite mer rasistiska än regeringen.

Om det inte spelar någon roll hur man röstar, eftersom partierna ändå tänker samregera, kan fler mycket väl tänkas rösta på dem alla pekar finger mot, i brist på bättre.

En muslimhetsarartikel ger kanske ingen valframgång, men att övriga partier framhärdar i sådan här jubelidioti kan mycket väl göra det.

Läs även: Aftonbladet – plattform för fascister

Från Konfliktportalen.se: Kaj Raving skriver Mord på fackföreningsledare i juntastyrda Honduras, Johan Frick skriver Inte bara äckligt

Andra om SD, Sverigedemokraterna, Jimmie Åkesson, Lars Ohly, Mona Sahlin, Peter Eriksson, BSS

Aftonbladet – plattform för fascister

Det har varit svårt att undgå att Sveriges rasistparti haft kongress i helgen. Massmedia har rapporterat flitigt, snart kan väl bara de mest hysteriska SD-bloggarna hävda att partiet skulle vara nedtystat på något vis.

Inte minst avlivas den myten när partiledaren Jimmie Åkesson undertecknar en debattartikel i Aftonbladet i dag. Ärendet är islam, och SD får en helsida att hetsa mot landets muslimer. Ironiskt nog har Aftonbladet tidigare deklarerat att SD inte skulle få köpa samma utrymme för samma budskap. På redaktionell plats går det däremot bra, bara man ”väger upp” med kommentarer från islamologer och Jan Helin.

Ökningen av människor med ursprung i muslimska länder är det största hotet mot Sverige sedan andra världskriget, heter det i artikeln. Det är vad man brukar kalla skarpt läge, under andra världskriget riskerade vi att hela eller delar av landet ockuperades av främmande makt. Artikeln jämför alltså Sveriges muslimska befolkning med fientlig trupp, och blandar höga och låga exempel på det växande hotet. Det är allt från att ”ett tiotal muslimska terrororganisationer” etablerat sig i Sverige till att det säljs halalkött i matbutikerna. Naturligtvis anges ingen källa på det här om terrororganisationerna, men den som har gott minne kan ju lätt räkna upp, tja, noll exempel på islamistiska terrordåd i landet. Den vanliga SD-retoriken alltså, ljug och hoppas att ingen märker.

Som alltid när man ställs inför den här typen av skitsnack blir man tvungen att ställa sig frågan om motiv, avsikt och medel. Islamistiska rörelser kan vara riktigt hänsynslösa och obehagliga, och oftast har de utvecklats i en hänsynslös miljö. Hamas utvecklades i slummen i Gaza, Hizbollah i inbördeskrigets Libanon och talibanerna i kaoset i Afghanistan. Det finns andra riktningar inom politisk islam som utvecklats under andra förhållanden som är betydligt fredligare. En islamistisk politisk rörelse i Sverige skulle knappast se ut som Hizbollah. Ett svenskt Hizbollah skulle å andra sidan knappast få några större anhängarskaror, eftersom de inte svarar mot människors materiella behov.

Betraktar man den politiska kartan i Sverige är det snarast slående hur lite vi har av politisk islam. Stödorganisationer för grupper utomlands, ja – det är väl det SD syftar på med ”ett tiotal muslimska terrororganisationer” – men var finns det islamistiska partiet med hundratusentals anhängare? Vilka val ställer de upp i? Vilka är deras företrädare och hur lyder deras krav? Har man minsta kunskap om politisk islam så är det uppenbart att den tar sig uttryck i massrörelser, demokratiska eller ej, där den tillåts göra det. Så var är det svenska AKP? Var är det svenska FIS?

Sanningen är den att Sverige inte ens kan skryta med någon mediakåt halvdåre som mulla Krekar eller Abu Hamza. Mohamed Omar må vara småskoj som ormen kulturkoftorna närde vid sin barm, men saknar de nödvändiga egenskaperna (typ frontvana från Afghanistan eller krok istället för hand) för att bli vår egen islamistiske boogy man.

I själva verket uppvisar svenska muslimer en häpnadsväckande brist på just politisk enighet och vilja att låta islam genomsyra svensk politik. Lika bra det, vi har nog med den västerländska högerextremism som Åkessons lilla parti är exempel på.

Sverigedemokraterna odlar även i medias strålkastarsken myten om att de inte får den exponering de förtjänar. Inte ens helgens utmärkta täckning av kongressen lär ändra på det, med tanke på att de tror på betydligt knäppare saker mot bättre vetande. Dock är det skillnad på att rapportera om vad ett parti gör och att ge dem en plattform de kan hetsa mot folk från.

Publiceringen av Jimmie Åkessons muslimhets är långt ifrån första gången vare sig han eller hans parti får skriva på redaktionell plats i mainstreampressen, det gjorde redan hans företrädare Leif Zeilon på 80-talet när organisationen kallades BSS. Dock är läget ett litet annat nu. Aftonbladet anser säkert att de gör en god gärning när de låter SD själva visa hur radikalt deras muslimhat är, men med sådana argument kunde man ju ge några helsidor till ND, Folkfronten och SMR också.

De som överväger att rösta på SD gör det för att partiet upplevs som radikalt, inte trots det. Vad som är viktigt för SD är inte att framstå som moderat utan som rumsrent. En debattartikel med oblyg muslimhets i landets största tidning  får dem att framstå som både radikala och rumsrena. Aftonbladet har därmed återigen gjort sig till plattform för fascister – precis som man var på 30- och 40-talen.

En eventuell granskning av JK för hets mot folkgrupp (fällning är det knappast tal om) hjälper bara SD, samtidigt som det är Jan Helin som eventuellt skulle dras inför rätta.

Andra om Sverigedemokraterna, SD, Jimmie Åkesson, BSS, Leif Zeilon, Jan Helin, Aftonbladet, mulla Krekar, Abu Hamza

Dvärgarnas kamp

De två små pyttepartierna KD och SD, med varsin till förväxling lika partiledare, drabbar nu samman i kampen om bigotta väljare och den hägrande fyraprocentspärren.

Jimmie Åkessons spökskrivare kommer med en del fyndiga formuleringar, och lyckas få KD:s kommunpolitiker att framstå som rent queerfeministiska. Den sura kommentaren om att Allsång på Skansen kallats ”en ‘för djävlig’ rest av en ‘nazistisk gemenskap’” av någon bolsjevikisk gayaktivist i kulturelitmedia faller dock på eget grepp om man tänker på hur det såg ut när Håkan ”88″ Hellström gästade Allsången härom året:

Vem som verkligen är minst multikulti-homo-genusvetar-ABF-kurs-i-afrikansk-dans-kulturelitkorrekt av de båda tvillingarna Åkesson och Hägglund ska jag låta vara osagt, men denna dvärgarnas kamp kring nerflyttningsstrecket är otroligt roande att följa.

Läs även:
Vem var egentligen först med ”verklighetens folk”?

Skumrask – Sveriges verkligaste man

Andra om SD, KD, Jimmie Åkesson, Göran Hägglund, Verklighetens folk, Queerfeminism, Allsång på Skansen, Håkan Hellström

Vem var egentligen först med ”verklighetens folk”?

Jimmie Åkesson,  Sverigedemokraternas ordförande, deklarerar att han tänker sno KD:s nya slogan ”verklighetens folk”. Sno, tänkte jag, var det inte SD som uppfann begreppet?

Det visade sig att jag hade fel, det var inte Åkessons loserparti som var först. Det var istället det rasistparti som ett tag hade styrfart och faktiskt tog sig in i riksdagen som myntade ”verklighetens folk” – Ny Demokrati.

Ian Wachtmeister, som i dagarna både har smörat för Folkpartiet och efterlyst en svensk Berlusconi (och från det kan man ju associera fritt kring Fp:s nuvarande position) var den som hårdlanserade ”verklighetens folk” inför valet 1991. Andra saker som kläcktes av NyD:s båda partiledare var pärlor som Bert Karlssons ”Jag skulle vilja se Bengt Westerberg få sin dotter smittad av en flykting” och Ians ”Det är för djävligt! Vi måste stoppa flyktingströmmen hit! Ut med dom bara!”.

Vivianne Franzén, kortvarig partiledare i NyD, gick längst när hon 1993 efter att målande ha beskrivit ett mord på en liten pojke avslutade med: ”hur länge dröjer det innan våra svenska barn ska vända ansiktet mot Mecka?”

Att Ian Wachtmeister i sin hyllning till Silvio Berlusconi utmålar den maktfullkomlige lille smörsångaren som en skämtsam och charmig man, utan att med ett ord nämna vilka han regerar tillsammans med eller vilken politik de för, visar bara att han inte har några problem med specialbyggda ghetton för romer eller statssanktionerade fascistiska medborgargarden på gatorna. Berlusconi är mycket populär i Italien, påpekar Ian. Det var Mussolini också. På riktigt. Och det är den italienske statsman som Silvio Berlusconi påminner mest om. Tror ärligt talat inte Ian hade ogillat honom heller.

Den som plockar upp Ny Demokratis gamla avlagda slagord bör vara väldigt medveten om vilket historiskt arv den verkar i. Jimmie Åkesson är det säkert, fast han inte säger det. Hans parti är ju ändå stolta arvtagare till NyD:s muslimhets som den såg ut 1993. Göran Hägglund kanske har missat kopplingen. Frågan är om hans talskrivare Fredrik Haage, hjärnan bakom kampanjen, verkligen är omedveten om begreppets historia.

Läs även: Skumrask om Åkessons kapning av KD-kampanjen

Från Konfliktportalen.se: Bo Myre skriver Ingen tjänar på en splittrad klimatrörelse, kimmuller skriver Intake: Battle Cry, Johan Frick skriver Efterskalvet

Andra om Ian Wachtmeister, Bert Karlsson, Ny Demokrati, Folkpartiet, KD, Kritdemokraterna, Göran Hägglund, Fredrik Haage, SD, Jimmie Åkesson, Sverigedemokraterna, Verklighetens folk

Så bare hold din kaeft, mand!

På 70-talet ville Musikerförbundet och delar av vänstern hålla uppe musikerlönerna genom att försöka stänga ute ”amatörer”, något Svenskans Per Gudmundsson i dag plockar upp i sin senaste hetsartikel mot fackföreningsrörelsen.

”Broder Daniel vann”, hävdar Gudmundsson med referens till ett av alla de indieband som lyckats göra ett avtryck i pophistorien utan att ta en ren ton eller spela särskilt bra.

Så bare hold din kaeft, mand! Självfallet var det inte Broder Daniel som vann över någon alls när de accepterade några bärs i ”gage” istället för en tariff godkänd av musikerförbundet. Broder Daniel har aldrig konkurrerat med några yrkesmusiker, det gjorde knappast 70-talets halvtaffliga proggband heller. Istället var det naturligtvis ny teknik som trängde ut delar av musikerkåren, helt enkelt för att det blev lättare att spela dansmusik på skiva. Hur motståndet kunde se ut kan ni se i detta gamla guldkorn från SVT:

Musikernas kamp mot ”amatörer” och mot discon kan tyckas otroligt fånig, och det var den också, men vad som däremot inte är ett dugg fånigt är tanken på att en professionell dansbandsmusiker som spelar ”De sista ljuva åren” med elbasen bekvämt placerad i brösthöjd har rätt till samma ersättning för det som en annan lika professionell dansbandsbasist med basen lika bekvämt placerad. Att blanda in original som Broder Daniels ickesångare Henrik Berggren i en sådan diskussion är enbart patetiskt.

Lönedumpning är något som pågår inom alla yrken där tillräckligt många utövare ser andra värden än pengar i utövandet. Det är en destruktiv process eftersom de yrken som drabbas avprofessionaliseras till den grad där alla är glada amatörer, eller skaffar sig sin försörjning på andra vis. Henrik Berggren betalade inte hyran med panten på ölen Broder Daniel fick i gage, han läste bland annat filmvetenskap och tog rimligen studiemedel. Andra av Gudmundssons ”vinnare” löste sin ekonomiska situation med extrajobb, a-kassa eller socialbidrag medan de finslipade sin stil i replokalen och på scen. Själva replokalen och ofta även delar av utrustningen sponsrade vi, skattebetalarna, dem med via studieförbunden.

Fram tonar en mycket svensk modell där välfärdsstaten på olika sätt sträcks ut till att omfatta en kultursektor Per Gudmundsson gärna vill låtsas präglas av oreglerad marknadsekonomi.

Per Gudmundsson avslutar sin artikel med följande mening, som är hans egentliga ärende:

Det märkliga är att samma utträngningsmetoder, samma synsätt på oerfaren arbetskraft, och samma fackliga krav är fullt accepterade i det övriga arbetslivet.

Där satt den. Även arbeten som mycket få människor skulle kunna se som vare sig potentiella karriärvägar eller som ett sätt att få betalt för något man ändå brinner helhjärtat för att göra, ska utföras för kaffepengar eller ett sexpack. Räcker det inte till hyran får arbetaren lösa det på något annat vis än att tillsammans med arbetskamraterna ställa lönekrav.

En av de avgörande skillnaderna är att medan samhället som vi känner det troligen hade fungerat även utan Broder Daniel-hits som ”Whirlwind” och ”I’ll be Gone”, hur viktiga de än varit för en generation medelklassbarn med ångest, så fungerar inga moderna samhällen utan professionella arbetare på andra områden än kanske just indiepop. Och de arbetarna vet sitt värde och kräver anständigt betalt, trots att det borgerliga etablissemanget från Svenskanskribenter till majoritetsfackens höjdare motarbetar dem bäst de kan.

Lycka till att leva i ett samhälle där bilar, järnvägar, hus, hängbroar och sjukvårdsutrustning satts ihop av lågavlönade amatörer som tvingas ha ett par andra jobb vid sidan av – inte sällan svarta – för att överleva.

Andra om Per Gudmundsson, Dansband, Disco, Broder Daniel, Henrik Berggren

Från Konfliktportalen.se: nettle skriver 13/10 De olydigas återkomst – Från Seattle till Köpenhamn, Bo Myre skriver Ten years later: Remember Björn Söderberg!jälvfallet