I vintras beställde Nyamko Sabuni åtgärder mot den autonoma vänstern, och nu har Brottsförebyggande rådet kommit med en rapport i ämnet.
Rapporten visar på en märklig samhällssyn. I det samhälle som beskrivs verkar det inte existera några sociala motsättningar. Endast motsättningen mellan de som använder våld som politiskt medel och de som inte gör det existerar, den och motsättningen mellan “demokrater” och “antidemokrater”.
I Brås verklighet är den socialistiska rörelsen och fasciströrelsen destruktiva subkulturella ungdomgrupper, och många av Brås förslag på åtgärder handlar om att förhindra att ungdomar lockas med i de våldsamma, antidemokratiska grupperna – inklusive “fartfyllda aktiviteter” som är tänkta att ersätta kicken av kravaller och gatukamp.
En uttalad strävan i rapporten är att, som Brå skriver, skilja på ideologi och våld. Det handlar alltså om att utdefiniera de delar av den socialistiska rörelsen som accepterar våld som politiskt medel från resten.
Eftersom den våldsamma extremismen underkänner politisk dialog är samhällets viktigaste brottsförebyggande metod att visa att dialog lönar sig medan icke dialog och politisk brottslighet straffar sig.
Det skulle bli alltför omfattande att referera hela rapporten här, jag nöjer mig med att konstatera att det är en ojämn skrift, där säkerhetspolisens bidrag i sin torra saklighet är den bit som ger störst behållning, medan de delar som ska beskriva de olika rörelserna känns rejält daterad och bär omisskännliga drag av Anna-Lena Lodenius okunniga och förvirrade penna. Det visar inte minst underliga påståenden som:
Inspirationen från den amerikanska white power-rörelsen har inneburit att vit makt-miljön inriktat sig mer på frågan om invandring än på nationalsocialistisk ideologi i stort. Till exempel fokuserade Bevara Sverige Svenskt (BSS), som bildades 1979, på invandringsfrågan och undvek kopplingar till nationalsocialismen.
eller
det var först 1993 som Afa bildades som ett landsomfattande nätverk efter en längre tids önskan om att organisera anarkismen i Sverige på ett bättre sätt.
och naturligtvis:
“Den feministiska kampen handlar mycket om sexualiseringen av det offentliga rummet och har riktats bland annat mot butiker som H&M och utomhusannonsering med lättklädda kvinnor.”
Det är svårt att känna igen sig i Brås värld. Man tecknar bilden av ett samhälle där alla sluter upp bakom ett gemensamt ideal om icke-våld, demokrati och dialog – utom två små grupper av ungdomar som dock främst är sysselsatta med att slå varandra i huvudet med olika trubbiga föremål. Den ena gruppen, fascisterna, avskys unisont av det etablerade samhället, medan den andra, de autonoma, behandlas med överseende av föräldragenerationen.
Själva de radikala grupperna är enbart en angelägenhet för ungdomar, det tycks inte finnas några vuxna närvarande och väldigt lite kopplingar till bredare sociala rörelser som fackliga organisationer. På så vis målar Brå redan i rapporten upp den hårda polarisering de säger sig vilja skapa mellan indefinierade och utdefinierade grupper.
Verkligheten är naturligtvis en annan. Fascisterna (som det över huvud taget känns underligt att diskutera samtidigt som socialister) är av naturliga skäl utdefinierade, men det finns otaliga beröringspunkter mellan radikala grupperingar och andra rörelser inom vänstern. Bara för att människor blir äldre och skaffar sig en annan livsstil med familj och barn ändrar de inte nödvändigtvis politisk ståndpunkt. I många fall sker ändringen av fokus från exempelvis militant gatupolitik till militant arbetarkamp naturligt när människor etablerar sig mer stadigvarande på arbetsmarknaden. Det behöver inte alls handla om ett förkastande av en radikal praktik eller ett omfamnande av Brås tänkta dialogsamhälle.
Faktum är att den omfattande uppryckningen av SAC de senaste åren inte hade varit möjlig utan den generation med rötter i 90-talets autonoma vänster som på bred front tagit plats i organisationen. Att ställa deras lagenliga men militanta praktik i något slags motsats till andra kampformer som för närvarande inte lämpar sig på arbetsplatser är enbart löjligt.
Problemformuleringen i Brå-rapporten bygger, liksom hos många av de debattörer som på senare år gjort karriär på att hetsa mot vänstern, på ett fetischiserande av våld och lagbrott. Som en spegelbild av urspårade anarkister tidigare i historien lyfter de fram den kriminella våldshandlingen som det som definierar en viss typ av politisk rörelse. Den är vattendelaren mellan “vi” och “dem”.
I själva verket är naturligtvis våld en högst naturlig, om än otrevlig, del av alla samhällen, och lagar kan behöva brytas i vissa situationer. Samhället karaktäriseras inte främst av sin uppslutning kring borgerliga begrepp som “demokrati” utan av motsättningen mellan samhällsklasser. Den demokrati Brå hyllar är en eftergift från den borgerliga staten, en reaktion på de omfattande kravaller och uppror som drog genom Sverige åren innan landet fick sin allmänna rösträtt, den sociala kompromiss som de indirekt åberopar är sprungen ur rädslan för omfattande social oro under depressionens 30-tal.
Det går inte att trolla bort klasskonflikten med besvärjelser mot våld, hur gärna Brå och regeringen än vill, särskilt som samma regering gör sitt bästa för att vidga klassklyftorna.
Vad det här lydigt utförda beställningsjobbet däremot pekar mot, är en framtid av hårdare tag mot de grupperingar som ska utdefinieras. Det är upp till oss anständiga människor att se till att det projektet misslyckas.
Se presentationen av rapporten här.
Petter Larsson skriver vettigt om rapporten i Aftonbladet
Från Konfliktportalen.se: jesper skriver Läsning i hängmattan (Slavoj ZiZek), cappuccinosocialist skriver Bunta ihop dom, kimmuller skriver I den liberala världen är psykologin den enda förklaringsmodellen, Björn Nilsson skriver more militarismo, but with a smile …?, Anders_S skriver De kriminella högerextremisterna, andread0ria skriver I Brås alternativa verklighet
Andra om Brå, Brottsförebyggande rådet, Extremism, Fascism, Socialism, Nyamko Sabuni, Klasskonflikter, våld
Arbetarna
