Urartad konst. Från vänster: Omslaget till utställningskatalogen 1937, affischen för Sture Johannessons jubileumsutställning, Dror Feilers Snövit, Natalia Edenmonts utställning med uppstoppade djur och Andres Serranos A History of Sex.
Så var det dags igen. Ett gäng duktiga pojkscouter har ryckt ut för att försvara samhället mot dekadensen i konstvärlden.
Den här gången var det Andres Serranos A History of Sex på Kulturen i Lund som inte behagade lokala nazister.
Tidigare har Natalia Edenmonts fotografier på vackert arrangerade uppstoppade djur drabbats, liksom Dror och Gunilla Feilers installation Snövit på Historiska Museet i Stockholm och Sture Johannessons affischkonst på Lunds konsthall.
Johannesson intar en särställning här. Hans berömda affisch med en naken tjej med en pipa i munnen stoppades 1969, och 25 år senare slår polisen till mot jubileumsutställningen på samma plats. Den som trodde att sextiotalsradikalism och hippies bara var trött nostalgi underskattade helt klart sprängstoffet i några små plantor icke rökbar industrihampa.
Det är fascinerande att konsten, som så ofta skälls för att vara en angelägenhet för en kulturell elit, kan väcka sådana starka känslor. Det behövs inte mer än en provokativ sexbild, några olagliga plantor eller ett gulligt djur i en blomvas för att självutnämnda väktare ska rycka ut.
I samma ögonblick de gör det omvandlar de också ett mediokert konstverk till något större än det tidigare varit i sig själv.
När medlemmar i Nationalsocialistisk Front slår sönder Serranos bilder med yxa säger de sig kämpa mot ”dekadens”, och drar därmed en rak linje tillbaka till utställningen ”Entartete ‘Kunst’” i München 1937. Det var nazisternas slutgiltiga uppgörelse med den moderna konsten, men det som var tänkt som ett skräckkabinett där medborgarna kunde förfasa sig över dekadensen blev en lite för stor publiksuccé för att de styrande skulle känna sig riktigt nöjda. Kom rentav folk till den medvetet uselt arrangerade utställningen för att det var den enda chansen att se verk av till exempel Chagall, Grosz, Kandinsky och Dix?
Den inneboende motsättningen mellan propagandaministeriets syfte med ”Entartete ‘Kunst’” och suget efter att se verken skapade en ny innebörd åt verken, bortom konstnärernas kontroll. Det är framför allt denna spänning som dagens små rättfärdiga pojkscouter återskapar när de vandaliserar på konsthallar och gallerier. Det är också i samma tradition, direkt från ”Entartete ‘Kunst’”, polisen i Lund och Israels förre Stockholmsambassadör Zvi Mazel hamnar med sina respektive angrepp på Sture Johannessons och paret Feilers verk.
Och nej, jag räknar inte in Lars Vilks enfaldiga provokationer i samma kategori som de uppräknade händelserna.
