I Sverige har vi en Modell. OK att den sett bättre dagar, men ibland påminns man fortfarande om att vårt moderna samhälle vilar på en korporativ grund. Här finns ett samförstånd mellan arbetsköparnas och arbetarnas organisationer, och det är djupt rotat. Samförståndet har utvecklats för att båda sidor tjänar på det, tro inget annat.
Det är möjligt att Sveriges borgare skulle vilja vakna upp i en skön ny värld där ingen av deras anställda är organiserad, men i den verkliga världen vet de att alternativet till samförstånd, fredsplikt och kollektivavtal är en betydligt mer militant arbetarrörelse.
Även LO tjänar på samförståndet. Så kan de fortsätta företräda Sveriges arbetare på ett ansvarsfullt och moget sätt. Inte gunga båten, den där som båda parter sitter i.
Fast det är som bekant inte de som ror. Det är det andra som gör och det är inte alltid de får något för det. De papperslösa har det extra svårt, eftersom deras rätt att organisera sig inte ens erkänns av dem som upprätthåller samförståndet. De får ta till andra metoder när de utnyttjas i restaurangkök och hotellkorridorer.
När SAC tar till fullkomligt lagliga stridsåtgärder märks inte längre mycket av borgarnas drömmar om det facklösa samhället. Då är minsann fredsplikten något mycket fint, och man morrar och fräser åt att det finns de som valt att stå utanför samförståndet.
Det är ganska enkelt att mäta värdet av fackliga stridsåtgärder. Om Svenska Dagbladet börjar tala om utpressning, då kan man vara ganska säker på att man gör något rätt.


1 kommentar
februari 4, 2008 kl 5:17 e m
[...] SAC-historian: Petter Arbetaren Yelah Johan SvD Andrea Doria [...]