I morgon marscherar fascisterna i Stockholm. Tåget går genom övfre Östermalm och kanske kommer en del av dem att inbilla sig att de är på fiendemark. Två huvudlinjer har alltid löpt sida vid sida inom fascismen – den reaktionära, systembevarande, och den radikala, förment revolutionära.
I Italien, fascismens hemland, kompliceras situationen av att fascister som historiskt etablerat en antiimperialistisk linje och utnämnt sig själva till den “tredje positionen” i italiensk politik nu agerar stödpartier åt högerregeringen. Steget kan tyckas långt att byta kompisar från Khadafi till Berlusconi, men visar bara på att fascismen tjänar samma borgarklass som alltid. Att nassarna samlas på Karlaplan i morgon är mer passande än de skulle vilja erkänna.
Mathiavelli har publicerat en fullkomligt lysande artikelserie på sin blogg Guldfiske om den italienska fascismens moderna historia. Han skriver, apropå att Berlusconi i dag stödjer sig mot de små fascistpartier som INTE gick med på Gianfranco Finis kursändring då MSI blev konservativa Alleanza Nazionale och att mördare som Roberto Fiore i dag tagit plats i Europaparlamentet:
Skulle man göra en liknelse till svenska förhållanden, så är det som om Fredrik Reinfeldt för att vinna mot socialdemokraterna först bjöd in sverigedemokraterna att gå med i Alliansen, och sedan även nationaldemokraterna, väl medveten om att han då skulle få de dubbelorganiserade medlemmarna från de fria nationalisterna/Info-14 och Svenska motståndsrörelsen i en aktionsallians med sig på köpet.
I en bättre värld skulle artikelserien gå i någon av våra större etablerade tidningar och inte på en personlig blogg. Läs den.
